Sankt Olofsleden

 

I S:t Olofs fotspår med start vid Selånger kyrkoruin och mål i Nidarosdomen, Trondheim 2011-09-11 

För nästan tusen år sedan utkämpades en blodig strid vid Stikklestad i Norge. Förutom att slaget födde ett av tidernas mest älskade helgon i Norden kom det även att stärka inledningen till ett samhällsbygge på kristen grund istället för det som byggts på asatro.

Samhället förändrades och vi gick från ett samhälle med små stater styrda av lokala hövdingar till samhälle som hade sin grund i en sammanhållen stat med en kung. Detta tog cirka 500 år. Ännu på 1300-talet levde människorna i en del av våra trakter enligt äldre förkristna seder och bruk.

Den kristne vikingakonungen Olof Haraldsson var son till Harald Grenske och gift med Olof Skötkonungs dotter Astrid. Han reste omkring och besökte Östersjöländerna och England. Han tog kristendomen i Normandiet och lät döpa sig i Rouen 1013. Vid hemkomsten efter slaget i Nasja 3 april 1015 blev han norsk kung och skapade ett enväldigt kungadöme och grundlade bland annat den norska kyrkorätten.

Vid sammanstötningar i Helger 1028 tvingades han lämna landet och flydde via Sverige till Ryssland. Det var i början av juli år 1030 som den avsatte dansk-norske kungen Olof Haraldsson landsteg i S:t Olofs hamn, nedanför Selångers kyrkoruin. Med sin här vandrade han mot Norge för att återta kronan som hans bror, Knut den store, erövrat.

Den 29 juli, vid en sammandrabbning i Stiklestad, dödades Olof Haraldsson. Förunderliga saker hände vid hans grav och ryktet spred sig om Sankt Olof Efter två år i landsflykt i Ryssland återvände Olof till Norge för att återta kungatronen. 29 juli 1030 drabbade han vid Stikklestad samman med flera av de norska stormännen och en stor bondearmé. Kungens här var dock underlägsen och Olof stupade. Bonden på gården Stikklestad gömde i en sandbacke vid älvstranden vid Nidaros.

Omedelbart efter det att kungen dött började under och mirakler ske. Olofs baneman Tore Hunds sår läkte ihop när kungens blod rann över hans hud. Jostein den blinde återfick synen när hans ögon kom i beröring med det vatten som den döde kungen hade tvättats med. Ryktena om miraklerna och de järtecken som skett i samband med Olofs död spreds snabbt . Många började betrakta kung Olof som en helig man.

Biskop Grimkel heligförklarade kung Olof. Hans kropp placerades i en silverkista och fördes till Clemenskyrkan i Nidaros där den sveptes i silke och sattes över högaltaret. Snart började människor vallfärda till hans grav i bön om bot för sina sjukdomar. I sandsluttningen vid Nidälven, där kungen tidigare varit begravd, sprang det fram en källa. Här byggdes ett kapell till Olofs ära.

Olof fick status som norskt nationalhelgon och som Norges evige kung – Rex perpetuum Norwegiae. Olof den Helige blev snabbt ett älskat helgon med ett otal tillägnade kyrkor, festdagar med mera i Norden och Europa. Helige Olofs grav i Nidaros var tillsammans med Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela ett av de viktigaste vallfärdsmålen för europeiska pilgrimer under hela medeltiden.

Pilgrimsfärden var ett stort företag som tog lång tid att genomföra. Innan vandringen påbörjades utfärdade den lokale prästen eller någon annan officiell person (fogde eller länsman) ett pilgrimspass så att inte pilgrimen riskerade att bli tagen för tiggeri och lösdriveri. När pilgrimen och dennes utrustning hade välsignats kunde färden starta. Väl framme vid målet kunde pilgrimen köpa ett litet salvekrus fyllt med heligt vatten eller ett litet bly­märke som bevis på att färdens genomförts.

 

räknare

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)